Saker jag älskar!

Min älskade son, som älskar sina "dinisarier" och som säger - Gnatt, mamma, vi ses i mon bitti, ja lovar!

Min sambo, i sina ulltröjor och med sina teorier om saker och ting, som står på balkongen i snön. Röker iförd en gammal överrock och berättar om hur man surfar 12meters vågor.

Min mamma, min lejonmamma, som trots att jag är vuxen och mamma ändå kan kommendera mig att stanna hemma från jobbet, med värme och kärlek i rösten.

Min pappa, som jag ärvt min plikttrogenhet av, som är stolt över mig i alla lägen, vare sig jag vill låna längdskidor eller pengar.

Min syster som snart kämpat sig igenom sin utbildning, som kommer att bli världens bästa landskapsarkitekt och som kan drömma om hästar tillsammmans med mig.

Min Farmor, som trots ålder och förvirring, orkar krypa på golvet med sin son-dotter-son och genom det bli ung på nytt för en stund.

Min svärmor och svåger, för att det alltid ställer upp när jag kommenderar dom till barnvaktande. Och att de alltid ställer upp med glädje.

V1, för att du gör min vardag lättare. För att du bjuder på dig själv och för att du är den du är. Stark och känslig på samma gång.

S, för att du alltid finns där, för att du är den starkaste kvinnan jag sett i en skepnaden av en liten flicka.

A, för att du är en inspiration och en naturbegåvning - en förebild. Allt är möjligt!

V2, för din värme, din underbara mat, ditt stöd och ditt mentorskap. Vi ses i Chennai.

Y, för att du är du och ingen annan. Livet skulle vara så mycket tråkigare om du var nån annnan.

Järnspisen i Röstbo.

Stenen från vilken man kan se hela hygget, och älgar men aldrig någon björn.

Min lägenhet. Äntligen trivs jag.

Morfar, jag saknar dig fortfarande. Kommer aldrig att glömma när vi drack dricksglas m ed punch på julafton...

Och mycktet mycket mer... återkommer...

Time out

När man inte sover utan är i dvala på nätterna, och dvalan försöker man lösa alla problem på jobbet. När man får migränliknande huvudvärk som inte värktabletter biter på. När man domnar i armarna. När man oroar sig för att bli sjuk, för man vill inte lägga över helvetesstressen på någon annan, då är det dags att ta tajm-out. Jag tror ofta att jag är oumbärlig, det var nog så jag landade mitt jobb, genom att göra mig oumbärlig. Jag är inte det, arbetsplatsen snurrar på utan mig. Och jag ligger i sängen och sover, ligger i soffan och vilar. Och funderar på vad en 33-årig litteraturvetare och kulturälskare ska göra av sitt liv. Alla tips mottages.

Första advent

Jag och Samuel har adventsfikat efter att ha varit ute och lekt. Vi har shoppat sånt som hör advent till också, glödlampa till stjärnan, vitmossa, lussekatter (Samuel ville köpa lussehundar). Känns lite ensamt men mannen jobbar.
Har nyss skrålat gamla låtar jag hittade på en demo. Det var innan jag hittade Andreas Johnsons första soloskiva, cottonfish tales. Den tycker jag om. Den fick duga som julskiva, nostalgi som nostalgi.

Saker man minns

När jag gick på högstadiet, fanns det en tjej som var nåt år äldre än mig som var en j-l på att teckna. Vi hade en konstutställning på skolan nån gång och hennes skapelser var fantasktiska. Idag läste jag om henne, Anna Finney i DN.

Össnöa

Kan det össnöa, det kan ju ösregna? Och stavas det då össnöa?

Såg just min granne bli upplockad av en ambulans, hon hade halkat i det lilla snö som låg kvar. Det är ju plusgrader så snön är inte här för att stanna. Inte den här gången heller.

Nu ska jag åka in till staden för att träffa Voch V för att planera hur och var vi ska mötas i Indien. Hur bestämmer man mötesplatser där man aldrig varit? Vänner till mig bestämde plats i Sydney. Vid konserthuset. Det sprang och jagade varandra i en timme. Jag har väntat på en kompis vid Oxford Circus i timmar. Vid stog vid olika uppgångar och missade varandra konstant. Men i Triravindrum, var bestämmer man plats där? Några förslag?

Mamselamsen har 100000 läsare på sin blogg, jag har 388.. det är inte sant, jag har fejkat de hundra första för det såg alldeles för tragiskt ut att börja på noll.... Det kanske är jag som är tragisk! För av de där 288 måste ju jag själv ha loggat in flera gånger... jag skulle ju bli upptäckt här på nätet!

Jag är tillbaka, har någon saknat mig?

Ja, lika läst som Mamma Mu, Silverfisken och Mamselamsen är man ju inte... trots att Ebba Witt-Brattström sagt att jag har en berättartalang! Det är faktiskt sant... jag har också hånglat med en känd svensk skådis på film... vem tänker jag inte säga, det blir för spektakulärt. Lockade det några mer läsare? Läste att Linda Skugge tyckte att man ska vara privat när man skriver krönikor. Att folk vill läsa om bortopererade livmödrar, (heter det så i plural. Jag borde ju veta, med mitt yrke...) men jag vill inte det. Inte i krönikor, möjligtvis i bloggar, men i krönikor?
För privat tänker jag inte bli eftersom det visat sig att min mamma läser min blogg, Hej Mamma! (kajsakarin vinkar mot skärmen, vinka tillbaka mamma).

Kickin da habit

Jag måste sluta äta godis! Måste måste måste.... det här är tufft och jag har bara slutat sedan igår. Godismonstret ryter i mig att gå till Konsum och köpa nåt litet sött. AH, jag blir galen. Men vill man vara fin får man lida pin. Eller vill man känna sig ok i en bikini på Keralas stränder så får man bita ihop. Hårt. Skulle vilja gå ner 10kg till 26/12. Jo jag inser omöjligheten. Men fem då?
Jag brukar sitta framför "The biggest looser" och äta godis eller kakor och tänka att jag är i alla fall inte lika fet som de... Men snart möts vi på mitten, de går ner och jag går sakta men säkert upp.
Knaprar äppelcidervinägertabletter som en tok. Nä, jag överdoserar inte men nästan. Det kan ju inte vara så farligt. Förutom att man nog blir väldigt taskig i magen. Gasig...
Ska börja skriva ner allt jag äter. Det brukar hjälpa. Victoria fotar allt hon äter. För hon är hälsoprojekt för en 7a... Det skulle i alla fall hindra mig från att äta massa onyttigheter.

Hjäääälp, vad är knark mot socker.

"scenskoleprov " 1

Första gången jag sökte Teaterhögskolan i Stockholm, sökte jag med Medea som första prov. Jag hade fått hjälp av en teaterlärare i Gävle som hette Mia. Vi hade jobbat mycket med scenen, jag var bra. Min Jason var min nallebjörn som jag hade med mig på scenen. Jag är glad att ingen i juryn frågade mig varför han fick symbolisera Jason. För Annakarin 21 år hade ingen jävla aning. Hon ville bara bli skådis. Idag, 11 år senare hade jag kunnat ge en ganska intressant analys av Medea och Jason och deras förhållande och varför min Medea pratade med sin Nalle. Men sådant var mitt liv då. Jag bara gjorde, men stannade aldrig för att tänka efter. Kanske gör jag det inte nu heller.