Själv men inte ensam

Som många vet flyttade ju B ut i december, tanken var att vi skulle vara tillsammans men inte bo ihop. Tanken var god, men den höll inte riktigt. Det är svårt när man har barn, att vara särbo, det tär lite för mycket på relationen att inte dela vardagen. Barnen bor ju hos mig hela tiden, dels för att den ena är för liten att flytta fram och tillbaka och dels för att B inte har någon fast bostad just nu. Det känns lite tufft, men jag har ju skött rätt mycket själv hela tiden. Sorgligt känns det naturligtvis, men jag har liksom bearbetat det hela under 11 månader.
Som det är nu kommer B hit när han är ledig och jag flyr fältet. Idag var han och Samuel på museum och jag och Theo var hemma. Känns jättekonstigt att inte göra det tillsammans, men jag orkar inte gå i gamla fotspår och falla tillbaka i nåt som inte är bra för nån av oss. Och Samuel behöver få vara själv med pappa ibland, utan lillebror som kräver all uppmärksamhet.

Lillebror åt förresten tvättmedel igår, var helt panikslagen innan de svarade på sjukvårdsupplysningen, men de sa att så länge det inte var maskindiskmedel var det ok. Ja, inte ok, men inte lika farligt. Fick honom att dricka lite mjölk, kräkas gör han ju ändå.

När jag frågade Samuel hur han haft det idag, sa han;
"Bra men vi diskuterade lite"
"Vad diskuterade ni då?" undrade jag,
" Jag blev arg för att inte tåget kom och pappa blev arg för att jag blev arg" (de var på spårvagnsmuseet...) Där fick man äta upp att man säger att man inte bråkar utan diskuterar...

För ett par timmar sedan kom han ut i vardagsrummet, och bad att få gå och lägga sig. Jag hade sagt att han kunde få leka ett tag för att klockan inte var så mycket. Gullunge.